Gamla minnen

Jag knäpper översta skjortknappen, rätar till kragen och sträcker fram handen
Stålet är kallt i portklappen
Dörren glider upp och kylan försvinner
Jag hör inte längre ljudet av den ylande vinden
Jag har slutat frysa och känner en plötslig värme
Som om en helt ny typ av gnista har fötts i själen
Och alla astronomiska utrymmen där ute
börjar nästan kännas aningen klaustrofobiska
men här är man välkommen och längtad efter
här kan man få slappna av, här behöver man inte tänka efter
tänk att allt detta fanns, tänk att jag tvekade
men jag ställer den gamla frågan; hur skulle jag veta det?
Allt är glömt och förlåtet
Det tjänar ingenting till att klandra mig för något kausaliteten har tvingat mig till
Så här känns alltså sinnet utan en kroppslig inblandning?
Jag är glad för upphörandet av min inandning
Nu befinner jag mig i en mäktig himmel, jag hade väntat mig intet
Jag har öppnat mitt sjätte sinne
Det väcker minnen jag egentligen glömt
det känns som en dröm i en behaglig och ändlös sömn

Jag har distans till att snart är det bara gamla minnen kvar av allting
så länge jag spelar biljard och kollar på Adam Alsing
Men kommer jag vara glad för varenda dag jag fanns till om ingen betyder något?
När man bara har en samling minnen av sitt liv kvar i en riktigt salig blandning
lever man för saker man minns
och när man känner sig mogen slänger man alltihop
då är det dags att lämna plats åt ännu en generation

Om ens sjuka kropp till slut ger upp trots sprutor och dropp
kanske man ändå borde ha slutat på topp
men utan ett hopp om att man kan ta några extra steg och växa mer pressas man ner
och sånt ät ledsamt att se
eftersom det nästan är helt
beroende av att en människa levt
sängliggande hemma och ingenting vet
man struntar i om benen bär eller inte – det kvittar egentligen
för man hittade äntligen sin identitet
något som inte kan tas ifrån en och nå´t som är garanterat
en blandning av sorg och lycka som är svår att få balanserad
och när hoppet förtvinat återstår blott en förtvivlan
och man inser att man till slut måste låta kroppen få vila

Sträcker ut min hand och får till slut tag i mitt medvetande
Hittar en grund att stå på efter en hel del letande
Min dödsångest har jag lär mig att leva med
För omöjligheter har alltid retat, samt irriterat mig
Har haft som mål att aldrig acceptera att tiden är ute
men återstående år har onekligen blivit minuter
och nu har jag ingenstans att ta vägen
alldeles nyss var jag liten och den här stunden kändes så avlägsen
drunknar i ett hav av förundran, jag trodde jag var unik
och att jag var förunnad att klara mig undan
men släpper jag taget sjunker jag bort ifrån ytan
men jag orkar inte hålla mig flytande
och jag bryr mig nästan inte längre, det här är min sista suck
kippar efter luft tills mina inälvor får en iskall dusch
och allt bleknar bort och kvar blir bara kylan
som övergår i en huvudvärk som plötsligt bara går över

Bakåt

Kafkaotiska Inspelningar